Priset på en cykel

Man sitter där och tittar på sina saker. Frågar sig vad de är värda nu. Om jag skulle sälja soffan och vitrinskåpet och cykeln nu. Skulle man räkna av det värde de förlorade när vi bröt upp. När hen inte längre fanns med. Cykeln kostade 3800, tror jag. Utan det jag och hen hade - med cyklandet - är den värd ungefär 1000 kronor, som jag bedömer det. Inte för att jag inte kan cykla nu, utan för att jag inte längre ser någon anledning. Kanske någon gång om året, när det är sommar, men det gör ju ändå stor skillnad för värdet. Så om jag sätter ut den på blocket. Ska jag ta 1000? Eller, om det är en person som ska köpa den för att börja cykla med sin kille eller tjej, eller för att de har en gemenskap i det. Ska jag ta 8000 då?

Som snooze fast sämre

Du vet när man står naken mitt på golvet och skriker att man inte orkar längre, man skriker så högt man kan och man gråter, man känner hur det går sönder inom en.

Och sen när självmordstankarna kommer, då är stunden förstörd, för inte ens jag själv tar mina självmordstankar på allvar.

Det är då jag fattar att jag bara skriker för dramats skull, fattar att jag visst orkar, fattar att jag kommer stå här tills det är dags att gå till jobbet.

Modern life is rubbish?

Vi bygger civilisationer och det är fåfängt. Jag tänker det när jag tittar på mitt fula tak, när jag ser de nya garderoberna vi köpte för dyra pengar, när jag tänker på de där utemöblerna vi planerade att köpa i vår.

Civilisationerna är i och för sig inte det värsta. Det värsta är människorna som omfamnar dem, som tror att tillväxt är viktigt, som tror att det är viktigt att "människor kommer till sin rätt".

Civilisationerna är religionen när Gud är död och jag har också tillbett dem. Jag gör det fortfarande. I allra högsta grad. Jag är mest bara sur över att allt det där vi köpte inte längre är värt något när vi inte är tillsammans längre.

Jag behöver så småningom hitta någon ny som kan komma hit och älska våra rymliga garderober. Men inte ännu riktigt.