Vi bygger civilisationer och det är fåfängt. Jag tänker det när jag tittar på mitt fula tak, när jag ser de nya garderoberna vi köpte för dyra pengar, när jag tänker på de där utemöblerna vi planerade att köpa i vår.
Civilisationerna är i och för sig inte det värsta. Det värsta är människorna som omfamnar dem, som tror att tillväxt är viktigt, som tror att det är viktigt att "människor kommer till sin rätt".
Civilisationerna är religionen när Gud är död och jag har också tillbett dem. Jag gör det fortfarande. I allra högsta grad. Jag är mest bara sur över att allt det där vi köpte inte längre är värt något när vi inte är tillsammans längre.
Jag behöver så småningom hitta någon ny som kan komma hit och älska våra rymliga garderober. Men inte ännu riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar